Sådärja. Nu har vi kommit någorlunda i ordning med inflyttningen till nya huset. Och vilken skillnad det är att ha 30 minuter till jobbet istället för en timme. Däremot så har jag varit orolig att jag ska missa bussen eftersom de går rätt så sällan. Igår så gick jag till bussen en timme för tidigt, av misstag såklart, men jag fick panik när det stod att bussen inte skulle komma förrän långt senare, så jag ringde till mamma och bad henne skjutsa mig till jobbet och snäll som hon är så gjorde hon det. Gissa om jag skämdes lite när jag upptäckte vad klockan egentligen var. Hehe.

Har ni förresten hört om SLs nya prishöjning och zon-borttagning? Det sistnämnda är jag väldigt glad för, men nu ska jag alltså betala 820 spänn i månaden? Jag som tyckte 790 var dyrt nog. Jag pratade med min kollega som hade önskat sig bidrag till årskort (årskort = 8300 kr) i julklapp. Först när jag hörde hur mycket det kostade så fick jag en smärre chock. Jag hade fått för mig att det kostade kring 4000 kanske, men 8000 – seriöst?? Frågan är om det ändå kanske lönar sig i slutändan… Men man kanske åker utomlands och inte använder kortet särskilt mycket? Gahh så svårt att veta. Hur tänker ni?

För att tala om något helt annat, idag så skickade min mamma en länk till mig under lunchrasten. En länk där det stod om mikroplaster som finns i en mängd olika skönhetsprodukter. (Här är länken.) Jag har varit medveten om mikroplaster och problemen det medför redan innan det blev ett uppmärksammat problem, jag hade dumpat flera scrubs som uppenbarligen innehöll plast. Men jag hade aldrig någonsin gissat att t.ex. TANDKRÄM innehöll plastbitar eller Body Shops foundation gjorde det?? Alltså fy faaarao vad äckligt!! Jag blev så upprörd när jag läste detta. Jag hade ingen aning om vilken grotesk omfattning av produkter som faktiskt innehåller mikroplast. Jag trodde mest att det bara fanns i body/facial scrubs. Usch usch usch. Vad besviken jag är på Body Shop som jag varit en trogen användare av i många år. Här har man gått omkring, fullkomligt naiv, och trott på reklamerna om att det är naturliga produkter man kletar på huden. Body Shop är på många sätt bättre än andra butiker men jag kan verkligen inte förstå varför – seriöst varför?? – de ska ha plast i t.ex. smink? Vad fyller det för funktion? Snälla, förklara det för mig. Det blev i alla fall a lesson to learn eller wakeup call för mig – läs alltid innehållsförteckningen. Är det en paragraf med konstiga namn som inte ens går att uttala? Ja, då är det säkert bäst att låta bli den.

Som min moster en dag så klokt sade: om det inte går att äta, ska man heller inte sätta det på huden.

Jaa, kära blogg, här blir det inte mycket sagt på en månad. Men jag har tänkt på dig mycket – vilka inlägg jag skulle kunna skriva, hur jag skulle formulera dem. Jag älskar att skriva väl genomtänkta inlägg, problemet är bara det att det tar sån tid. Tillslut orkar jag inte och skjuter upp det till morgondagen. Och nästa dag, och nästa.. Ja, ni fattar.

Jag har haft mycket att tänka på på sistone. Helt ärligt så har jag faktiskt haft det ganska tufft.
Ska jag vara ännu ärligare så har det varit jäkligt tufft. Mentalt. Inte för att det hänt något särskilt. Men jag tror att det är en del som byggts upp under en längre tid. Mycket som jag inte känt att jag har haft någon att prata med om. Jag pratar ju naturligtvis med familj och vänner, men mår man dåligt så tror jag att man har en tendens att tänka att ingen förstår, att man överreagerar, att man är patetisk som känner såhär trots att man egentligen inte har någon direkt anledning. Man drar sig därmed undan och låter bli att öppna munnen. Låtsas.
Jag ska inte dra alla som mår dåligt över en kam såklart, jag säger bara hur jag upplever det. Jag kan vara hur glad och sprallig som helst under dagen och på samma dag fulgråta mig till sömns.

Jag har funderat länge på om jag skulle skriva detta på bloggen eller inte. Mental ohälsa är något som varit rätt så familjärt för mig under mina tonår bland vänner, kära, etc. Men det är också något som jag absolut tycker bör pratas om. Man ska inte behöva bli stämplad som ’uppmärksamhetssökande’ för att man anser sig själv vara deprimerad. Det ska inte vara tabubelagt med olika diagnoser över huvud taget. Det är oerhört viktigt att vi kan prata om det. Det är så så många som lider av detta och ändå så är det så hush-hush. Så ja. Jag mår jävligt dåligt ibland. Men jag mår också väldigt väldigt bra ibland.

Ett problem som jag stött på i mina tankegångar när jag mått dåligt kan låta såhär:
Det är så många som har det så mycket värre än jag – varför skulle jag vara deprimerad? Jag kan inte vara deprimerad för det finns inget i mitt liv som jag har att vara direkt ledsen för. Jag har ingen rätt att säga att jag är deprimerad. Andra har det värre.

Och som svar till mig själv vill jag säga: ja, andra kanske har det värre – någons partner kanske tagit livet av sig, eller så har man varit med om något traumatiskt – oavsett vad så är huvudsaken detta: alla upplever saker olika, och det beror på en rad olika faktorer – biologiska faktorer, hjärnans kemi, gener, upplevelser, familjehistoria av psykisk ohälsa, etc. Det finns inget som säger att hen har mer ”rätt” till att vara deprimerad p.g.a att hen har fler orsaker till det. Mår du dåligt så mår du dåligt. Punkt. Ingen ska någonsin få dig att känna att dina känslor inte betyder något för att de är ”outgrundliga” eller för att ”hen har det värre”.

En gammal klasskamrat höll en gång ett föredrag som jag sedan dess tagit med mig i bakhuvudet. Hens pappa hade tagit livet av sig och hen belyste därmed the importance (hittade ingen bra svensk översättning?) av att prata om detta. Pratar vi om det så lättar det på trycket och fler folk kan våga söka hjälp istället för att se t.ex. självskador eller självmord som den enda lösningen.

Såhär i efterhand så skäms jag för att jag ens tvekade till att skriva det här inlägget, med rädsla för vad folk ska tycka om mig – och för att bli behandlad annorlunda. Men oj så skönt det känns att få tala ut. Jag inser själv hur viktigt det här ämnet är för mig och hur gärna jag skulle vilja hjälpa andra. Men först måste jag lyssna och ta hand om mig själv. Om det är en sak jag lärt mig i mitt tjugoåriga liv så är det att man måste ta hand om sig själv, älska sig själv i första hand för att sedan kunna älska och ta hand om andra.

För fem år sedan (herregud har det hunnit gå fem år sedan 2012??) så skrev jag ett blogginlägg som hette ”Hur ser du dig själv om fem år?”. Så jag tänkte visa er vad jag skrev och därefter reflektera lite kring det. Sedan tänker jag skriva hur jag tror livet ser ut om ytterligare fem år. Såhär skrev jag den 4e Januari 2012:

Hur jag tror mitt liv ser ut om 5 år
Jag har gått ut gymnasiet och allt sådant och är överlycklig över att skoldelen är över och att man äntligen får prova på vuxenlivet. Jag har möjligtvis en fin pojkvän/en söt kille som man är på G med som jag förhoppningsvis kommer stanna ett bra tag med. Jag har en mini-mini-lägenhet lite längre ut från stan som är hur mysigt inredd som helst med mycket ljus. Jag är överlycklig för att jag har en enda stor garderob istället för två stycken på olika ställen. Och så har jag en riktigt bred säng med massa kuddar. Jag äger en katt som tar upp mina pengar och söker jobb samtidigt som jag har deltidsjobb på Indiska. Samtidigt så sjunger jag och lägger upp videos som någon förhoppningsvis hittar och vill anställa mig eller något. Och på fritiden skriver jag en bok som jag hoppas ska bli fullbordad och publicerad någon dag. Så fort jag får pengar över så går jag och shoppar kläder, käkar på restaurang, går på bio, går på fest, unnar mig sådant som jag tycker om helt enkelt. Men pengarna ska räcka till till mina största prioriteringar i första hand.

Bild från 2012. Minns att jag tyckte jag hade så snygga ögonbryn just den dagen. Nu tycker jag de ser hemska ut haha.

Haha, ja jag hade rätt om några saker ändå – jag är överlycklig över att skolan är över och jag har en ”söt kille” som jag ”förhoppningsvis kommer stanna ett bra tag med”. Jag skrev en bok, eller ja, en novell som blev publicerad i en bok (So… Why are you here?). Jag har dock ingen egen lägenhet, fastän jag jättejättegärna vill ha en. Fortfarande vill jag inget hellre än att ha alla mina saker på ett och samma ställe. Jag har inte ett deltids(?)jobb på Indiska och hoppas inte bli anställd via Youtube haha. Men rätt så nära ändå! Ger mig själv en klapp på axeln.

Hur jag tror mitt liv ser ut om ytterligare fem år
Året är alltså 2021, jag är tjugofem år gammal. Jag har tagit körkort och bor i lägenhet med Martin (vi kommer ha varit ihop i 9 år(!) då), förhoppningsvis har jag nära till jobbet. Jag kommer jobba kvar på konditoriet/bageriet jag jobbar på nu, alternativt börjat plugga till något. Kanske har jag äntligen kommit på vad jag vill bli när jag blir stor? Jag och Martin äger en söt liten hund och jag har hittat en riktigt go vän att hänga med som gillar att gå på bio, dricka vin och snacka strunt lika mycket som jag. Jag tror även jag har skaffat tillräckligt med mod för en liten och diskret tatuering. Kanske har jag hittat en ny hobby? Kanske har jag skrivit en ny novell? Jag är kanske förlovad (jag har inga planer på att gifta mig förrän jag är typ minst 30…), och så är jag superlycklig.