Jaa, kära blogg, här blir det inte mycket sagt på en månad. Men jag har tänkt på dig mycket – vilka inlägg jag skulle kunna skriva, hur jag skulle formulera dem. Jag älskar att skriva väl genomtänkta inlägg, problemet är bara det att det tar sån tid. Tillslut orkar jag inte och skjuter upp det till morgondagen. Och nästa dag, och nästa.. Ja, ni fattar.

Jag har haft mycket att tänka på på sistone. Helt ärligt så har jag faktiskt haft det ganska tufft.
Ska jag vara ännu ärligare så har det varit jäkligt tufft. Mentalt. Inte för att det hänt något särskilt. Men jag tror att det är en del som byggts upp under en längre tid. Mycket som jag inte känt att jag har haft någon att prata med om. Jag pratar ju naturligtvis med familj och vänner, men mår man dåligt så tror jag att man har en tendens att tänka att ingen förstår, att man överreagerar, att man är patetisk som känner såhär trots att man egentligen inte har någon direkt anledning. Man drar sig därmed undan och låter bli att öppna munnen. Låtsas.
Jag ska inte dra alla som mår dåligt över en kam såklart, jag säger bara hur jag upplever det. Jag kan vara hur glad och sprallig som helst under dagen och på samma dag fulgråta mig till sömns.

Jag har funderat länge på om jag skulle skriva detta på bloggen eller inte. Mental ohälsa är något som varit rätt så familjärt för mig under mina tonår bland vänner, kära, etc. Men det är också något som jag absolut tycker bör pratas om. Man ska inte behöva bli stämplad som ’uppmärksamhetssökande’ för att man anser sig själv vara deprimerad. Det ska inte vara tabubelagt med olika diagnoser över huvud taget. Det är oerhört viktigt att vi kan prata om det. Det är så så många som lider av detta och ändå så är det så hush-hush. Så ja. Jag mår jävligt dåligt ibland. Men jag mår också väldigt väldigt bra ibland.

Ett problem som jag stött på i mina tankegångar när jag mått dåligt kan låta såhär:
Det är så många som har det så mycket värre än jag – varför skulle jag vara deprimerad? Jag kan inte vara deprimerad för det finns inget i mitt liv som jag har att vara direkt ledsen för. Jag har ingen rätt att säga att jag är deprimerad. Andra har det värre.

Och som svar till mig själv vill jag säga: ja, andra kanske har det värre – någons partner kanske tagit livet av sig, eller så har man varit med om något traumatiskt – oavsett vad så är huvudsaken detta: alla upplever saker olika, och det beror på en rad olika faktorer – biologiska faktorer, hjärnans kemi, gener, upplevelser, familjehistoria av psykisk ohälsa, etc. Det finns inget som säger att hen har mer ”rätt” till att vara deprimerad p.g.a att hen har fler orsaker till det. Mår du dåligt så mår du dåligt. Punkt. Ingen ska någonsin få dig att känna att dina känslor inte betyder något för att de är ”outgrundliga” eller för att ”hen har det värre”.

En gammal klasskamrat höll en gång ett föredrag som jag sedan dess tagit med mig i bakhuvudet. Hens pappa hade tagit livet av sig och hen belyste därmed the importance (hittade ingen bra svensk översättning?) av att prata om detta. Pratar vi om det så lättar det på trycket och fler folk kan våga söka hjälp istället för att se t.ex. självskador eller självmord som den enda lösningen.

Såhär i efterhand så skäms jag för att jag ens tvekade till att skriva det här inlägget, med rädsla för vad folk ska tycka om mig – och för att bli behandlad annorlunda. Men oj så skönt det känns att få tala ut. Jag inser själv hur viktigt det här ämnet är för mig och hur gärna jag skulle vilja hjälpa andra. Men först måste jag lyssna och ta hand om mig själv. Om det är en sak jag lärt mig i mitt tjugoåriga liv så är det att man måste ta hand om sig själv, älska sig själv i första hand för att sedan kunna älska och ta hand om andra.