Det är så skönt att komma ut till naturen lite. Även om jag är lite av en ”city-girl” så finns det inget jag älskar mer än att ta en break från allt stadsliv och bara sätta mig på en sten ute i naturen. Helst nära vatten också. En av mina favoritplatser på jorden är vid min farmor & farfars sommarstuga, att gå ut till bryggan själv på kvällen, sätta sig på deras båt och bara sitta där och stirra ut på vattnet. Det är livet för mig.

Jag känner ofta av en slags ångest eller oro som jag har svårt att skaka av mig, särskilt svårt är det eftersom jag inte vet varför jag har det. Men som en psykolog sa till mig: åldrarna 18-28 är ofta de mest förvirrande och kanske rentav jobbigaste tiden i många människors liv. Kanske krävs det inte särskilt mycket för att vi ska känna oss lite vilse i livet eftersom det redan är så mycket som pågår. Vi ska veta vad vi vill ha för karriär, plugga på universitet, vi ska hitta eget boende, vi ska tjäna pengar osv., samtidigt som vi ska försöka hitta vår egen mening med livet. Stackars hjärnan går på högvarv.

Just därför är det så skönt, för mig, att sätta mig en stund. Och sitta. Bara sitta, tills hjärnan lugnar ner sig och tills jag bara ser det som är framför mig. Blomster, vatten, fåglar som kvittrar, båtar som seglar förbi, molnen som rör sig. Det är så vackert, nästan lite romantiskt. Jag blir återigen kär i livet, och kan sedan lugnt traska hemåt till vardagsbubblan med en god känsla i magen; att livet löser sig nog.