Igår när jag var ute på stan så såg jag ett stort gäng med poliser vid Medborgarplatsen. Vi gick lite närmare för att se vad det var, folk stod samlade kring händelsen men vi höll oss lite på avstånd. Där på marken ligger en hel grupp med människor på mage. Min första tanke var att det kanske var typ illegala immigranter eller nåt (jag har sett på TV-program att de gjort så för att hålla koll på alla så ingen smiter), min andra tanke var att de hade bomber på sig men det kändes lite överdrivet och då  skulle väl inte polisen låta folk stå så nära inpå och glo. Utan att veta vad det var så gick vi därifrån. Senare så läste jag på DN att det var en nazistdemonstration. Usch. Jag kom att tänka på en man som föreläste två år i rad på mitt gymnasium. En man som varit med om förintelsen och de hemska lägrena som liten pojke. Han sa att han en dag mitt på blanka dagen fick syn på dessa nazistdemonstrationer och undrade hur i allsin dar det kan finnas folk – än idag – som kan sympatisera med sådan grymhet som nazismen står för.    

  
Stockholm känns inte likadant som det gjorde för fem år sen, kanske till och med för ett år sen. Ta Plattan (Sergels torg) till exempel. Det har alltid varit en lite skum plats med lite skumma människor som hänger där, men jag har aldrig någonsin behövt känna riktigt obehag att gå över plattan som jag gör idag. Det hänger något i luften – något som gör att folk skyndar sig över lite fortare än vanligtvis.