Läs texten på den här bilden.
Tänk nu, hur ofta man ser folk på sina smartphones. Speciellt bland ungdomar. Det är ganska chockerande, och jag kan erkänna att jag själv sitter alldeles för mycket framför mobilen och när jag tänker på det så känns det inte sunt på något sätt. Men även fast vi vet att det inte är sunt och att det är rätt tragiskt, så gör vi ingenting åt det. Några få kanske gör det genom att stänga av mobilen efter ett visst klockslag. Jag har ett bra exempel på hur osociala vi ungdomar är nuförtiden, och den insikten kom lite som en chock över hur långt det faktiskt gått för allmänheten.
Första dagen på mitt sommarjobb.
Jag tänkte för mig själv: ”okej, det kommer vara ungefär 30 stycken ungdomar där i min ålder så jag måste vara social och visa mig intresserad och öppen för samtal. Även fast mobilen kan vara en räddning i stela och pinsamma situationer, så får jag inte använda den som en ursäkt för att få tiden att gå när det är som mest stelt.” För stelt, det var bara förnamnet av första dagen, haha. Ingen sa ett ord. 30 stycken ungdomar i ett litet rum. Och det kanske är förståeligt första dagen. Jag försökte visa mig annorlunda och modig som inte tog upp mobilen för att råka vara för upptagen med den för att inleda osmidig konversation med någon. Så tänkte dock inte de andra. Men som sagt, det var första dagen så jag tänkte äsch, det är väl lugnt.
Tiden gick och när ungefär halva tiden hade gått, alltså en och en halv vecka, så satt folk fortfarande med sina mobiler. Så fort de fick möjligheten så togs den upp. Enligt mig så ser det väldigt oinbjudande ut när någon sitter med mobilen, och det är väl lite det som är tanken också. Att få vara ifred med internet bestående av flödande bilder av vältränade instagram-personer och roliga, korta videor på facebook. Och om det är tillräckligt underhållande kanske man skickar vidare bilden eller videon till någon sms-kompis.
Nu, nästan tre veckor senare (det är förresten sista dagen för mig på jobbet imorgon!) har folk äntligen börjat prata med varandra. Först visste jag inte om det var dessa 30 ungdomar som var konstiga (vilket jag inte alls tror nu) eller om samhället faktiskt ser ut såhär numera. Det är trots allt det här vi växer upp i, vare sig vi – eller våra föräldrar – vill det eller inte.
Man är inte fysiskt social i ”onödan”. Varför utsätta sig för de där minuterna av stelt småprat där man frågar sig: vågar jag verkligen säga det här? När man på sociala nätverk kan slänga ur sig vad man vill, hur man vill, utan att ens behöva tänka: vågar jag verkligen skriva ner det här? För på internet blir man plötsligt modig och kanske till och med kaxig.
Med det här inlägget vill jag säga att jag är så himla tacksam för att min barndom inte bestod av smartphones och appar där samhällets syn på skönhet är den största anledningen till att någon ”gillar” dig. Jag vet inte hur det är för barn som föds in i smartphone-världen, jag kan bara tala för mig själv, dessa barn kanske har en bättre uppväxt än vi 90-talister rent utvecklingsmässigt, vad vet jag. Kanske är jag gammalmodig, kanske tänker jag konservativt, kanske är det inte alls så tragiskt som det ser ut. Men just nu är jag bara väldigt tacksam för alla fina barndomsminnen som bestod av cykelturer och roliga minnen som att jag och min barndomskompis satte på blöjor på mitt största gosedjur och körde omkring den i min gamla barnvagn inne på Globen. Vi var sociala och brydde oss inte ett dugg om omvärlden, vi levde här och nu. Och vi kunde inte varit lyckligare!
