Kort minne = ge upp allt?

Kännetecken hos mig:

Jag ger nog ganska lätt upp tyvärr. Även fast min vilja är hur stor som helst, så är det någon del i min lilla kropp som gör att tanken släpps och istället intalas det att jag aldrig kommer lyckas med något jag gör, lika bra att ge upp.

Sedan har jag extremt kort minne. Seriöst. Det spelar ingen roll hur fokuserad jag än försöker vara. Jag tänker hela tiden, ”Okej Elin, nu lägger jag den här precis här. Glöm inte det.” Vad tror ni händer? Jag har trots allt 14 års erfarenheter så jag måste hålla reda på vart jag lägger saker, men ändå lyckas jag glömma det minuten eller (i värsta fall) sekunderna efter.
Många klagar på mitt minne. Och ändå förstår jag dem för oftast glömmer jag saker när jag absolut inte borde glömma det.
Klassiker: precis innan man ska gå till skolan så tänker man: Var sjutton lade jag min mobil? Sen springer jag runt och letar. Men där kommer även punkt ett in igen. Jag letar, men i min hjärna (eller vad det nu än är som tilltalar mig) hör jag orden ”jag aldrig kommer lyckas med något jag gör, lika bra att ge upp.” Så då står jag där och flamsar runt och känner mig värdelös. Folk blir irriterade och skäller på mig, men ingen, I N G E N, är lika irriterad och arg på mig som jag är själv. Det är den värsta känslan som finns, enligt mig. Då sjunker mitt självförtroende till botten. Jag går runt och tänker fula saker om mig själv och inombords har jag lust och bara börja skrika för jag är så arg på mig själv. Är jag ensam hemma händer det att jag gör det också… Att jag aldrig bättras heller är inte kul. Det gör mig också förbannad men säger jag emot folk – att jag försöker så gott jag kan och lite till – så tror de inte på mig. Jag kan leva med det mesta, men att folk tror att jag inte anstränger mig nog hur hårt jag än försöker – DET orkar jag snart inte leva med.
Jag VET att jag det oftast handlar om koncentration, jag VET att jag måste lära mig vart jag lägger saker och ting, jag VET att jag borde lägga saker på ett och samma ställe men tro mig snälla, jag försöker. Oftast ligger sakerna för nära mig när de är bortappade, nära så att det är uppenbart att man inte ens letar där.

En annan sak som egentligen inte oroar mig (eftersom jag vet hur jag är) men som andra tyckt är väldigt skumt är att, exempel:

Jag kramar någon när jag ska hälsa. Några sekunder senare har jag helt glömt bort att jag redan hälsat på personen så jag går dit och kramar den igen. Personen säger att jag redan hälsat på den, men nej det har jag inte alls? xD

Jaja, som ”tur” är så händer det sistnämnda väldigt, väldigt sällan. Tror det kanske är andra gången i mitt liv. Shit happens’, eh? 😀

Ett kommentar till

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *