Låt mig förklara läget med Jaden Smith.

Jaden är i princip min personliga Gud (inte riktigt) men han har betytt och betyder fortfarande mycket i mitt liv.
Jag såg J för första gången på en reklam i biosalongen av hans film ”Karate Kid”. Jag tyckte han var så himla söt så jag gick och såg den filmen fyra gånger på bio (rekommenderar filmen förresten).
Stalker som jag lite halvt sådär är, så tog jag reda på allt man kunde få reda på om honom och jag satt i flera timmar och såg klipp på honom från Youtube. Från intervjuer till random dance-battles. Vad som smickrade mig mest var hans klockrena humor och hans sätt att få till klockrena kommentarer. Jag började då läsa på mer om the Smith-family och insåg mycket om deras bakgrund – hur mycket Jada Pinkett Smith (mamman) gått igenom bland annat. Verkligen otroligt att hon kunnat ta sig igenom alla svårigheter till att stå där hon står just nu med en av världens mest framgångsrika man i sin famn. Hon kan verkligen förändra samhällen om hon vill. Jag har sett många intervjuer med henne och blivit så rörd att jag börjat gråta flera gånger… (Jag erkänner) Hennes förmåga att välja de perfekta orden för att alla ska förstå, det är en Guds gåva. Hon säger att hon egentligen inte ska stå där hon är just nu på grund av allt som hänt henne tidigare i livet. Underligt hur saker och ting kan bedra, va? Ena sekunden kan man vara helt säker på något och andra är man helt förvirrad om vad som är rätt eller fel. Haha.
Men hur som helst, jag vet egentligen inte vad min poäng med det här inlägget ska vara men jag vill att folk ska förstå att Jaden Smith inspirerar mig något så sjukt mycket och har lärt mig en hel del om livet av honom och hans familj (mest Jada, but still). Dessutom är han sjukt vacker och allmänt cool.
Efter att han började umgås med Justin Bieber så har en massa tjejer spanat in honom så han är minst lika populär som mig. (Mihihi) Jag säger inte att jag är hans största fan – jag tatuerar liksom inte in hans ansikte på min mage.. – och jag säger inte heller att jag är hans första fan, men jag tänker gott och väl säga att jag är ETT av hans första, riktiga fans.
Meeeen saker och ting förändras. Jag har pojkvän nu och inser att jag inte behöver åka till Los Angeles för att skaffa den perfekta killen eftersom han redan finns här vid min sida. Jag förstår honom dock att det inte är direkt kul att höra mig tala om hur snygg J kan vara och att jag har olika posters på J i mitt rum. Jag märker hur jag korsar gränsen ibland om vad som är skämt och vad som är allvar och det tär på honom, det förstår jag. Det skulle det säkert ha gjort för mig med.
Jag är bara så tacksam över att J gjorde mig så glad under en period innan jag hade min pojkvän, en period då jag behövde vara lite extra glad. Och någon gång önskar jag så innerligt att jag kunde få visa min tacksamhet till hela familjen Smith för allt de gjort för mig och för så många andra här i världen. Det är verkligen något jag vill göra en gång i livet. Det har jag strävat efter länge att få göra och kommer säkert få hålla på ett bra tag till. Men en gång ska jag bannemej göra det! 😉

If there is one thing I have learned about death it is that it is a great revealer. When I woke up this morning I was heartbroken in realizing how much time I waste on NONSENSE. It dawned on me that all we leave behind are…memories. Every moment, every interaction, every word is a creation of a memory.

The memories I want to leave behind should be those that mirror the deepest expression of my soul but in order to do so we must be true. That is easier said then done. Ultimately…the memories we leave behind should reflect how hard we loved and how much we were loved in return. Those memories should mark all we were willing to die for and LIVE for. I pray to leave memories behind so strong, they are tangible enough that those I loved can hold them and be comforted and STRENGHTHEND by them.

Last night I lost my grandmother and that loss reminded me to be careful with the positions I take with people I say I love. It reminded me of the necessity to continue to explore and expand my concepts of love and live up to the standards I discover. It reminded me not to take myself, my loved ones or my situation for granted. Most importantly… it reminded me that no matter what we are going through…we are ALIVE! That means…blessings await 🙂 Grab them…and let’s spend more time working towards the miracles we are in this short amount of time we have been given. Love deeply today…

–Jada Pinkett Smith om sin mormor som dog i december