Vissa människor kräver mer uppmärksamhet än andra. Så är det bara. Just nu är jag bara så less på dessa personer som nu väl är så. Jag ska inte gå runt och säga att mtt liv rasar samman och att jag hatar mitt liv(?) för det har jag verkligen ingen orsak till att göra… Mitt liv är ganska perfekt för tillfället, med lite mindre dagliga problem. Som att jag glömde busskortet hemma när jag skulle till skolan imorse. (Där rök 31 onödiga spänn liksom).

Jag är glad över hur bra jag har det. Men det finns ett lite större problem jag inte kommer över och det kallas för komplex. Så meningslöst och fullständigt onödigt och korkat, men ändå så svårt att komma över. Jag förstår bara inte! Jag har skaffat mig en ny vän på senaste tiden som lärt mig mer om självförtroende och självkänsla än någon kunnat göra på flera år, fast ändå så känns det inte som att ens det riktigt hjälper. Jag är så fast bland mina komplex. Jag känner ofta att jag inte duger till något, även fast jag på något vänster vet att det inte är sant. Nånting måste jag ju duga till! Väl? Jag är bra på att sjunga, jag är inte dålig på att dansa, jag duger i matte, jag är inte världens snyggaste men det är subjektivt så känns inte som någon idé att ta upp det argumentet, jag är inte alls höjdrädd, jag är bra på att spela piano, jag har en unik ögonfärg (alldeles knallgröna ögon), jag har en pojkvän som älskar mig och jag har absolut sanna vänner… Men jag gillar inte mitt utseende. Inte direkt. Finns många saker jag inte gillar där som inte är värda att ta upp ens. Så fånigt. Och ibland blir jag sur när folk inte låter mig bli snyggare, så att säga. Jag tar ett helt slumpmässigt exempel här då som INTE stämmer in på mig, men så ni förstår vad jag menar ungefär: Vi säger att jag vill färga håret knallgrått (haha) och sen frågar jag om jag får och får ett nej till svar. Men egentligen, de som stoppar mig kanske inte själva tycker det är snyggt eller tycker att jag härmar andra, men om De inte tycker det är snyggt på mig och Jag gör det, så varför ska jag inte få göra det då? Om det nu får mig att må bättre. Det låter ju bara konstigt, varför ska jag inte få göra något som får mig att må bättre? Sen OM det inte får mig att må bättre så vet jag det till nästa gång, då har jag lärt mig vad jag inte ska göra. Jag måste få göra misstag här i livet men det går inte när folk stoppar mig! Det stör jag mig på något så oändligt. Och de saker jag vill göra är ju egentligen inget dåligt. Som att jag vill pierca naveln för att få min mage att se bättre ut (tycker det är assnyggt) – det går att ta ut och låta växa igen om jag ångrar mig. Jag är inte den som bryr mig ett dugg om ärr. Men mamma sa nej och nu har till och med min kompis skaffat det och förbjudit mig att göra det, haha. Så screw det.
Eller att jag ville skaffa tandställning för att bli supernöjd med mina tänder. Sure, jag har inte snea tänder och behöver egentligen inte det, men OM DET FÅR MIG ATT MÅ BÄTTRE, VARFÖR INTE GÖRA DET? Det är väl upp till mig, eller? Jag skulle däremot aldrig skaffa en tatuering som det står bajs på till exempel. Jag är mogen nog att veta var gränsen går.
Jag har läst flera skaffa-självkänsla/självförtroende-böcker (eller vad man nu kallar dem) och ingen av det fungerar direkt. Vet du varför? För att jag inte är en robot. Jag går inte efter manualer som säger att gör-såhär-så-mår-du-mycket-bättre! Det fungerar bara inte så, och det har min andra icke-nämna vän lärt mig. Sen handlar det hela mycket om inställning också, om vad man är beredd på att offra för att det ska fungera. Jag önskar bara jag kunde vara nöjd med mig själv; ta åt mig det lilla beröm jag får, även fast jag egentligen avskyr beröm för jag blir så grymt generad. Försöka förstå när människor säger jag är vacker, hur svårt det än verkar för mig att inse.
Men vissa dagar är bara värre än andra. Sånt är livet, ja det är det bannemej! Jag vet också att jag kan inte bara sitta ner och vänta tills självförtroendet smyger sig på, utan jag måste göra nåt. …Men vad..? Jag har försökt så mycket. Jag ger inte upp, det gör jag verkligen inte. Jag är bara så less. Less på att se andra människor som lyckas, less på att jag inte kan uppskatta min vardag som jag borde kunna. Jag är fjorton år och kan hitta fel över allt på hela min kropp. Och det har jag kunnat göra i mångamånga år, kan jag säga er… Nånting säger mig att det inte riktigt stämmer. Men jag fortsätter ändå. Tänker bara fortsätta leva om inte annat. Som om inget annat.