Idag var jag, pappa och Agneta och kollade på hus. Igen. Vi skulle egentligen ha bott i ett jättemysigt hus i Tallkrogen nu, vi hade köpt det och allt men sen fanns det massvis med mögel i huset, så vi avstod. Hur som helst så kollade vi ett till hus i Tallkrogen och två andra i Örby Slott. Jag kan säga att oavsett vilket hus man vill ha i Tallkrogen – eller i Stockholm över huvud taget – så finns det inte många som går under 3 miljoner.. 😉
Jag säger bara fyra saker och det är: 1. Det där måste ha gjort väldigt ont. 2. Kolla bara in näsan, man ser ju rakt igenom! 3. Förlåt, men han ser för hemskt ut i allt det där! 4. AJ!
Update: PRECIS när jag skulle publicera inlägget igår så lägger internet ner. Så här är gårdagens inlägg i alla fall!
Internet har varit nedlagt hemma hos oss nu, jag antar att det är något fel på routern. Hur som helst så måste jag sitta med fetaste sladden inkopplad för att få internet, så jag ska väl vara glad för det.
Ja, jag insåg nyss hur ”Dagens I-landsproblem” det där lät. 😛 I alla fall så var jag väldigt duktig idag; vaknade klockan 10, åt brunch och stack sedan iväg och tränade en timme. Efter det bestämde jag mig för att för en gång skull gå och shoppa något litet till mig. Jag går aldrig och shoppar, även fast jag älskar att shoppa. Jag shoppade ett glittrigt nagellack som jag ville ha och en coffeine anti-dark circles concealer. Den har fått jättemycket bra kritik, så jag tänkte att eftersom concealer är det enda sminket jag använder nu för tiden, så varför inte? Återkommer med MIN åsikt senare när jag testat den…
Uppe i Korpilombolo så var vi på en gård där en vit ren stod. Den var väldigt skygg, vågade sig inta nära inpå oss. I och för sig så hade vi ju två hästar och två hundar med oss på en promenad när vi besökte renen. Det är väl så att det ska vara nåt speciellt med att se vita renar, va? Att man får tur av dem eller att man får önska sig något? Jag kommer inte ihåg, men något sådant var det.
Visst är det något speciellt med vita renar ändå? Vackra dessutom.
Dog av garv när jag såg snubben till höger.
Från och med har jag slutat blogga på Blogg.se. Men jag tänker låta ha kvar min blogg ifall jag eller ni blir sugen på att läsa om mitt ”gamla” liv. Jag vet att jag skrev fetaste predikan förut om att jag startar om mitt liv nu, men det känns som att jag har haft min blogg sedan Oktober 2008 så jag kan bara inte radera det! Och det känns verkligen som att det är grunden till att jag nu bloggar på ett mer ”proffesionellt” sätt. Känns som att blogg.se är grunden till något större bara.
…Okej, när jag sa det där lät det som att jag verkligen försöker få er att tro att jag är någon slags märkvärdig kändisbloggerska men NEJ det är jag inte och jag kommer inte sträva efter att bli det heller, bara så ni vet. 😉 Jag bloggar för min, för eran och för rolighetens skull! That’s just it.
Men klicka på denna mening så får ni direktlänk till min förra blogg. Nu börjar ett nytt äventyr på WordPress på en alldeles egen domän även fast allt inte är klart. 😀
Ni vet, jag började sminka mig för bra många år sen, och sedan dess har jag nästan gått med smink varenda dag. Jag tror det var tre eller fyra månader sen då jag gick till skolan och jag hade helt glömt bort att sminka mig. Så efter det så insåg jag hur mycket tid jag sparade på att inte sminka mig innan skolan.
Jag har låtit mig inspireras av min farmor som säger något i stil som ”om man har på sig smink varje dag så är det svårare att göra sig extra fin vid speciella tillfällen” och min vän Clara som nästan alltid går runt utan smink. Jag insåg att man behöver inte ha smink för att vara fin. Au naturel är också fint!
Det är klart att jag fortfarande sminkar mig ibland, men bara på märkvärdiga tillfällen.
Dessutom så ger man huden en bra chans att återhämta sig efter all sminkning. Bättre att satsa på len och trevlig hud än att försöka dölja finnar och orenheter med smink. (Vilket gör det hela värre)
Så vad föredrar ni? 🙂
Kan det bli bättre? Ett alkoholfritt rosévin, som har en rosa förpackning och dessutom heter Bella Ella! (Jag heter liksom EllaBella på Skype) Jag har aldrig smakat alkoholfritt vin, men jag kan gissa att eftersom riktigt vin smakar minst sagt äckligt så smakar väl alkoholfritt ännu värre. Får väl vänta 10 år till eller så, så jag kan BÖRJA dricka alkoholfritt vin 😉
Men ni måste erkänna att det här passar mig utmärkt. Om det bara vore typ läsk…
Tycker låten passar ganska bra till inlägget, haha..
Det känns som jag har blivit en helt ny människa på bara den senaste veckan, eller om ens det, senaste timmen. Ett helt nytt jag. Ett mer självsäkert och målmedvetet jag, som vill jobba mer på självförtroendet och siktar in sig på större mål för året och framför allt för livet. Jag gör klart för mig vad jag gillar och vad jag möjligtvis vill hålla på med i framtiden.
Jag tror det är så att jag har sett så många inspirationskällor till mig (förebilder, vänner) som lyckas med saker och ting. Och jag tror jag insåg nyss att jag kan inte fortsätta bara göra ingenting. Jag vill också göra något. Jag vill bli något.
Jag behöver inte bli superkändis eller Victoria’s Secret-modell eller något, bara jag vet, känner och kan säga det rakt ut att jag är lycklig. Lycklig med vem jag är och det jag har.
När jag blir äldre vill jag kunna inspirera människor. Inspirera till livsstilar, livssyner, klädsel eller vad som helst. Det spelar ingen större roll sålänge jag vet att åtminstone en, eller varför inte två människor på jorden (eller ovan jorden för den delen) är stolta över mig som jag är. Stolt över det jag gör. Endast då vet jag säkert att jag gör den rätta saken. Jag behöver ej heller ha ett IQ på 160 för att veta att folk älskar mig. Visst hade jag velat vara något smartare än jag är, men jag insåg nyss att jag lär mig för varje dag. Mer än så kan jag inte göra. Jag måst sluta längta, och leva mer för stunden. Just därför brukar jag lyssna på avslappnings-CDs på kvällen, innan jag går och lägger mig; en mjuk mansröst säger åt mig att slappna av, bara andas, finna mitt jag, känna mig. Utan att röra mig, kroppsdel efter kroppsdel. Det tar sin tid men jag är helt övertygad om att det känns bra i slutändan.
Givetvis vill lyckas med ett liv. Lyckas med sin framgång i karriären, lyckas med kärlekslivet etc. Men när jag tänker på det så tänker jag på hur många bra tillfällen jag missat i livet. Stora som små. Det kan vara som om när någon har erbjudit sig att gå på ett träningspass med mig och jag tackat nej. Det värsta med att tänka på tillfällen man har missat är att man oftast får dåligt samvete. Jag jobbar hårt för att se de missade tillfällena som nya chanser till något helt annat. Att det kanske visar mig till en ny väg, något nytt jag vill hålla på med kanske. Men framför allt försöker jag att missa så få tillfällen som möjligt, så jag slipper allt detta i onödan. Att vara med om saker, uppleva kallas det för, är nog det bästa sättet att lära sig på.
Jag och min familj har vart med om två dödsfall förra året, med bara några få månaders mellanrum. Jag gråter när jag tänker på det, men jag gör allt för att tänka Varför gråter jag egentligen? I ovetskapen om var de är nu? I ovetskapen, är det därför jag gråter? Kanske är jag rädd att glömma dem och allt som var. Kanske står jag i rädslan om att förlora någon mer. Jag försäkrar mig om att de är på ett bra ställe och njuter. Upplever allt som de missade i sina liv. Den möjligheten skulle nog jag vilja ha i alla fall. Jag blir bara så chockad varje gång mamma säger att hon känner av deras närvaro även fast de egentligen inte är där. Jag känner ofta detsamma. Grejen är det att jag vet att man kan inte snacka offentligt om det, innan folk börjar tro illa saker om dig. Kanske är det därför jag inte gillar att prata om det ämnet just. Just nu vill jag bara få gamla lägenheter undanstökade och så, så jag och min familj kan njuta för oss själva. 🙂
Och till mina vänner, jag tänker bli den bästa vän ni någonsin haft. Jag ska låta bli att slänga in helt onödiga kommentarer, lägga undan onödiga argument och fråga mig själv, är det verkligen värt att argumentera om detta? Utan mina vänner är jag ingen. Jag tänker stötta mina vänner med vad de än tänker göra, om det nu gör dem lyckliga. Jag tänker ej förlåta dem som skadat mina vänner, inte förrän skadan är dämpad och de själva förlåtit varandra och sig själv.
Jag föreställer mig nu att jag står på en strand. Den vackraste strand man kan tänka sig. Till och med så vacker att det inte går att tänka sig den. Där står jag, vacker som få, jag andas in och i och med att jag andas ut så dras allt ledsamt och ont ur mig. Jag är en ny människa helt enkelt. Jag lägger det förflutna i en liten obrytbar låda. Jag låser den. Sen puttar jag iväg lådan ut i havet där den bara försvinner ut i ingenstans. Även om mitt beteende till folk kanske inte ändrats så har min själ och mitt sinne definitivt ändrats. Jag vet inte hur men jag är bara mer medveten om hur jag vill bli och vem jag SKA bli.
Det är ett nytt år nu. För mig är det dags. In med det goda, ut med det onda, right? Nu ska jag njuta av en turkisk konfekt från Tunisien, tror jag. Jag börjar mitt nya liv här och nu, även om allt jag sagt här inte låter vettigt i någon annans öron och ögon. Nu ska jag bara se till att publicera inlägget innan jag ångrar mig av någon anledning! 😉
Jag har skaffat mig en ny favoritlåt för tillfället. Den säger åt mig att inte slösa på de tillfällen jag får. You only get’em Once in a Lifetime.
Lyssna och njut.
Jag måste bara påpeka att jag har världens sötaste lillebror Isak. Mitt hjärta kommer alltid att tillhöra honom.
Han var den som först fick mig att inse att man aldrig ska sluta tro på sina drömmar. Ni förstår, jag hade jättelänge velat ha ett syskon, men när mina föräldrar skildes för länge sedan så förstod jag nästan att det var omöjligt. Men sedan träffade mamma en ny man och det går nästan inte att förklara, men jag har aldrig i hela mitt liv varit så stolt såsom den gången när jag för första gången fick hålla honom. Min egen lillebror. Dock halvbror, men han är så gott som min helbror. Min dröm som jag aldrig trodde skulle hända, hade blivit verklighet. DEN känslan, den vetskapen jag fick då har jag burit med mig sen dess. Jag står nu i vetskapen om att man inte ska ge upp om sina drömmar. Någonsin. För det absolut bästa som finns är när ens dröm blir till verklighet.
(Alla de fantastiska bilderna i inlägget är fotade av bonuspappas bror, Patrick.)
Oh my god! Oh my god! Oh my god! Oh my god! Oh MY GOD!!!
…Ber om ursäkt för det där, men checka in flygeln här under! Mitt absoluta drömpiano, helt klart. Rosa flygel med tusen miljarders gnistrande diamanter. Diamanterna behöver givetvis inte nödvändigtvis vara äkta, så länge de glittrar och sålänge någon annan betalar den åt mig.
Jag hittade även lite andra intressanta flyglar nedan.
En blommig Steinway kanske? Jag personligen tycker den ser gräslig ut. När JAG som älskar rosa säger att något rosa är gräsligt, då är det verkligen gräsligt…
Framtida moderna pianon. Såg att de finns i rött och svart också.
Jag råkade se att Casino-pianot ovan är värderat till 55 000 dollar, alltså ca 385 000 svenska kronor.
Eller varför inte ett EXTREMT snyggt piano i guld? Tror dock inte allt är äkta guld.
Japp, nu har familjen Wennberg/Burman skaffat en ny kamera till sitt ägo. En systemkamera, Nikon D3100. Jag har själv inte sett den med egna ögon eftersom jag är hos min papi, men jag lär få se den om någon vecka eller så. Då ska jag väl försöka lära mig hur den fungerar. Fota runt lite, ni vet.Sen får vi se om jag verkligen lyckas lära mig hantera den någon gång i livet så jag kanske kan köpa en egen när jag blir större och fota ännu mer.
Jag fick låna min bonuspappas brors systemkamera en gång uppe i Korpilombolo och fotade runt lite med den. Jag menar då fick jag åtminstone lite förvarning om hur svårhanterlig en systemkamera är. Men jag tror definitivt det blir mycket lättare när man väl lärt sig hantera den.
Jag tror faktiskt det var jag som tog regnbågsbilden ovan med hans systemkamera. Uppe i Korpilombolo var det i alla fall, så vitt jag vet.
Just det, jag kom på att bilden var tagen genom fönstret dessutom så jag skyller mina dåliga fotoegenskaper inom systemkamera-teknologin på hur smutsigt fönstret var, haha!
Ja, som ni ser så är det en hel del kvar att ändra och justera på i bloggen här. Lär ta ett tag till men jag ska försöka få igång allt så snabbt som möjligt så jag kan börja blogga här istället. Men det är inte så lätt när IT-experten han själv bara kan hjälpa till varannan vecka.
Jag har åtminstone lagt in en lite annorlunda design på bloggen. Det kommer givetvis inte bli den i slutändan när allt är klart, men innan jag har hittat den perfekta designen så lär ju Jordens undergång ha skett redan. I princip.
Hur som helst, nu har jag det svåra valet att välja. Det är 2 minuter kvar tills antingen America’s Next Top Model 12 eller Pirates the the Caribbean börjar. Ni ser vilket dilemma jag har. Jag måste välja mellan två otroligt bra grejjor och jag har bara 2 minuter på mig!
Ahh, vad göra?
Här får ni en bra låt att lyssna på i alla fall. En av skolans kära orkestrar spelade stycket på julkonserten för några dagar sedan.