Det känns som jag har blivit en helt ny människa på bara den senaste veckan, eller om ens det, senaste timmen. Ett helt nytt jag. Ett mer självsäkert och målmedvetet jag, som vill jobba mer på självförtroendet och siktar in sig på större mål för året och framför allt för livet. Jag gör klart för mig vad jag gillar och vad jag möjligtvis vill hålla på med i framtiden.

Jag tror det är så att jag har sett så många inspirationskällor till mig (förebilder, vänner) som lyckas med saker och ting. Och jag tror jag insåg nyss att jag kan inte fortsätta bara göra ingenting. Jag vill också göra något. Jag vill bli något.

Jag behöver inte bli superkändis eller Victoria’s Secret-modell eller något, bara jag vet, känner och kan säga det rakt ut att jag är lycklig. Lycklig med vem jag är och det jag har.

När jag blir äldre vill jag kunna inspirera människor. Inspirera till livsstilar, livssyner, klädsel eller vad som helst. Det spelar ingen större roll sålänge jag vet att åtminstone en, eller varför inte två människor på jorden (eller ovan jorden för den delen) är stolta över mig som jag är. Stolt över det jag gör. Endast då vet jag säkert att jag gör den rätta saken. Jag behöver ej heller ha ett IQ på 160 för att veta att folk älskar mig. Visst hade jag velat vara något smartare än jag är, men jag insåg nyss att jag lär mig för varje dag. Mer än så kan jag inte göra. Jag måst sluta längta, och leva mer för stunden. Just därför brukar jag lyssna på avslappnings-CDs på kvällen, innan jag går och lägger mig; en mjuk mansröst säger åt mig att slappna av, bara andas, finna mitt jag, känna mig. Utan att röra mig, kroppsdel efter kroppsdel. Det tar sin tid men jag är helt övertygad om att det känns bra i slutändan.

Givetvis vill lyckas med ett liv. Lyckas med sin framgång i karriären, lyckas med kärlekslivet etc. Men när jag tänker på det så tänker jag på hur många bra tillfällen jag missat i livet. Stora som små. Det kan vara som om när någon har erbjudit sig att gå på ett träningspass med mig och jag tackat nej. Det värsta med att tänka på tillfällen man har missat är att man oftast får dåligt samvete. Jag jobbar hårt för att se de missade tillfällena som nya chanser till något helt annat. Att det kanske visar mig till en ny väg, något nytt jag vill hålla på med kanske. Men framför allt försöker jag att missa så få tillfällen som möjligt, så jag slipper allt detta i onödan. Att vara med om saker, uppleva kallas det för, är nog det bästa sättet att lära sig på.

Jag och min familj har vart med om två dödsfall förra året, med bara några få månaders mellanrum. Jag gråter när jag tänker på det, men jag gör allt för att tänka Varför gråter jag egentligen? I ovetskapen om var de är nu? I ovetskapen, är det därför jag gråter? Kanske är jag rädd att glömma dem och allt som var. Kanske står jag i rädslan om att förlora någon mer. Jag försäkrar mig om att de är på ett bra ställe och njuter. Upplever allt som de missade i sina liv. Den möjligheten skulle nog jag vilja ha i alla fall. Jag blir bara så chockad varje gång mamma säger att hon känner av deras närvaro även fast de egentligen inte är där. Jag känner ofta detsamma. Grejen är det att jag vet att man kan inte snacka offentligt om det, innan folk börjar tro illa saker om dig. Kanske är det därför jag inte gillar att prata om det ämnet just. Just nu vill jag bara få gamla lägenheter undanstökade och så, så jag och min familj kan njuta för oss själva. 🙂

Och till mina vänner, jag tänker bli den bästa vän ni någonsin haft. Jag ska låta bli att slänga in helt onödiga kommentarer, lägga undan onödiga argument och fråga mig själv, är det verkligen värt att argumentera om detta? Utan mina vänner är jag ingen. Jag tänker stötta mina vänner med vad de än tänker göra, om det nu gör dem lyckliga. Jag  tänker ej förlåta dem som skadat mina vänner, inte förrän skadan är dämpad och de själva förlåtit varandra och sig själv.

Jag föreställer mig nu att jag står på en strand. Den vackraste strand man kan tänka sig. Till och med så vacker att det inte går att tänka sig den. Där står jag, vacker som få, jag andas in och i och med att jag andas ut så dras allt ledsamt och ont ur mig. Jag är en ny människa helt enkelt. Jag lägger det förflutna i en liten obrytbar låda. Jag låser den. Sen puttar jag iväg lådan ut i havet där den bara försvinner ut i ingenstans. Även om mitt beteende till folk kanske inte ändrats så har min själ och mitt sinne definitivt ändrats. Jag vet inte hur men jag är bara mer medveten om hur jag vill bli och vem jag SKA bli.

Det är ett nytt år nu. För mig är det dags. In med det goda, ut med det onda, right? Nu ska jag njuta av en turkisk konfekt från Tunisien, tror jag. Jag börjar mitt nya liv här och nu, även om allt jag sagt här inte låter vettigt i någon annans öron och ögon. Nu ska jag bara se till att publicera inlägget innan jag ångrar mig av någon anledning! 😉