Jag har börjat inse att jag strävar inte efter att vara snygg, utan jag vill vara vacker. På utsidan såsom insidan. Är man vacker på insidan så syns även det på utsidan.
Jag hade aldrig riktigt tänkt på det förrän min värdsmamma Shirley i London sa det. Hon sa många kloka saker som verkligen rörde mig, som jag tar nytta av.
Om jag ser en ”ful” bild på mig (alla har vi mer eller mindre ”fula” bilder på oss själva) så, istället för att tänka ’åh, vad hemsk jag ser ut’, så kan jag skratta lite åt bilden och tänka att det bara fångade ett lite sämre moment av mig.
Det är nyligen jag insett att ett riktigt leende kan vara mycket vackrare än plutande läppar och blottade bröst. Så varje gång jag tar en bild på mig själv, så tar jag först mina standard bilder med ett icke-leende ansikte, och sedan tänker jag på saker som gör mig lycklig o ler. Skillnaden blir enorm. Försök själva.
Detta leende har förändrat mig bara på senaste veckan. Jag behöver inte må dåligt längre av de ”fula” bilderna.