Haha, det var tider det när man gick runt spacklad varenda dag (var fick jag den tiden ifrån på morgonen?!) Har nästan lust att gå igenom mitt gamla minne till mobilen; tiden då alla skulle vara fjortisar för att inte vara uncool… (Varför orka bry sig om vad andra säger åt en…?)
Vågar jag gå igenom gamla minnet? :S

Ändå är jag stolt över att jag inte tuperade håret och använde brunkräm/idomin när det var inne!

Dagens ungdomsproblem är så otroligt tragiska. Eller egentligen snarare otragiska…!
Man hör om ungdomars problem på tunnelbanan då de inte vet vad de ska säga till en kille, åh gud så jobbigt de har det! Hur ska de kunna leva med denna börda?
Man hör om klasskamraters kompisproblem då en i gruppen är för mycket med en annan, gaddar sedan ihop sig två och två och pratar inte med resten. Hello mellanstadie-nivå?
Man hör om familjeproblem eller killproblem som egentligen är hyfsat lätt att lösa med rätt inställning…
Well, let me put it this way. För ett eller två år sedan skulle jag vara likadan som alla dessa ungdomar. Sedan fick jag höra om riktiga problem i vardagen som jag aldrig hade kunnat föreställa mig fanns i närheten ens en gång.
Efter alla dessa historier av TRUE TRUTH om världens orättvisa mot oskyldiga människor och sådant så har jag insett att vad har jag o klaga över egentligen? Jag har tak över huvudet, mat på bordet flera gånger om dagen, en fin familj, dator, TV, en bra utbildning och så vidare…
Jag har inget att klaga över.
Skulle jag sjunka till dessa ungdomars nivå som även jag låg på en gång i tiden, jag menar, jag skulle kunna vara ”jättedeppad” o sitta och sura hela dagarna men vad skulle jag tjäna på det?
Jag är inte världens lyckligaste heller med tanke på omständigheterna men jag tänker fan inte sitta och deppa för det när jag istället kan se singellivet som en utmärkt del av tonåren att fokusera på mig själv och mina vänner. Jag får nu se förhållandelivet från ett helt annat perspektiv, vilket jag känner har gett mig bra erfarenheter för framtida förhållanden.
Jag menar, kom igen jag är femton år.. Jag har hela livet framför mig, det är inte precis så som att jag aldrig kommer hitta kärleken igen liksom.
Jag kanske får träffa några jerks till i livet innan jag hittar mr Right men det får man nog vara beredd på i dagens samhälle tyvärr. Mycket verkar enbart handla om sex för dessa tonårspojkar. There, i said it, big surprise.
Men alltså, jag tror att om jag inte hade fått veta historierna om orättvisan och så, skulle jag inte veta om bättre och skulle fortfarande gå och ”deppa”.
Så på något litet underligt, konstigt sätt är jag tacksam eller glad över att jag fått uppleva smärtan genom mitt medlidande, eller vad man ska säga… Jag har säkert ingen susning om hur det verkligen är att leva med sådana problem, men jag kan kanske föreställa mig.

Sedan försöker jag alltid fokusera på det positiva i livet.
”…Ja, det där var ju inte så kul att det hände men å andra sidan så tjänar jag ju på det eftersom…”
Väldigt mycket handlar om rätt inställning.

Du underbara människa som förändrat mitt liv eller livssyn på senaste året eller sommarlovet, jag kommer ALLTID vara dig tacksam och kommer ALLTID försöka ställa upp för dig oavsett.
Är dig evigt tacksam! ♥