Blev nyss väckt med typ tio samtal från telefonen.. Jag förstår inte hur människor frivilligt går upp innan elva.

Allt jag använde var en japansk ögonfransböjare och två mascaror.

It’s funny how things seem so serious nowadays. Idag så fick jag en gymnasiekatalog hem i brevlådan och plötsligt så verkade allt så självklart. Jag VET vad jag skulle vilja hålla på med i livet. Frågan är om jag är bra nog, men jag kan bara inte satsa lite halvhjärtat på det för att sedan kunna gå vidare och lyckas med det jag vill.
Jag VET vilka människor jag vill ha att göra med i framtiden och i stunden, och vilka jag inte vill ha med att göra..
Men plötsligt slog det mig att om mina planer ska gå rätt så kraschar en annan plan.. Men det får man väl vara beredd på antar jag.
Och sedan när jag tänker på min plan så verkar allt så långt borta. Främmande. Spännande. Ny omstart liksom.
Sedan drömmer jag mig bort. Till en helt ny värd. Inte vilken värld som helst, inte en värld som har med saken att göra, utan till minnenas värld. Till minnen som får mig att bli så varm och lycklig.

Sedan återgår man till verkligheten igen. Här är jag i Sverige. Allt är så grått och alla människor ser precis likadana ut, är precis lika mesiga.
Då undrar man, vadfan gick snett?

Innan ni dömer denna extremt vackra bild på min pappas fötter så vill jag bara påpeka det att han har 100% normala fötter, inga konstigheter. Men jag måste medge att det var lite svårt att tro när han kom in såhär på mitt rum med Agnetas tofflor..
Dog.

Här har ni mina sådana tofflor som även är stoppade med tjocksockor.