Jag börjar med att sätta i lite musik i lurarna. Så. Nu är jag redo och jävligt skrivsugen.

Alltså, jag tänkte på en sak igår och jag har tänkt på det många gånger förut. Jag vet inte om jag är konstig som ens tar upp det här. Jag har berättat min tanke till flera olika personer men de kollar konstigt på mig och säger att jag filosoferar för mycket, haha. Jag har aldrig sett mig som någon som sitter och filosoferar direkt, jag bara… tänker på mitt eget lilla sätt. Låter riktigt? Sen är det väl så att det som låter logiskt i någons öron kan låta ologiskt i någon annans.

Har ni någonsin upplevt att ni överanalyserat något? Det kan vara vad som helst, ett skrivhäfte, en gardin eller varför inte ett namn. Jag brukar dra mitt exempel med en dörr. Och det är inte vilken dörr som helst, utan det var min ytterdörr i vår gamla lägenhet. Man passerade den dörren varje dag, morgon och eftermiddag, tog för givet att den bara var där och så var det inget mer med det. Det är ju en dörr liksom? Hur som helst, en dag så satt jag bara ner på golvet framför den medan jag skulle vänta på något och för första gången så tittade jag verkligen på dörren. Eller nej, inte tittade, jag analyserade, granskade den. Vilken färg hade den? Åt vilka håll gick de ljusa snirklarna i träet? Ser alla dörrarna i lägenheten likadana ut? Sådär satt jag och tänkte i kanske fem minuter. Så ointressant men ändå så intressant.

Det där händer mig ganska ofta. Igår hände det senast att jag låg och tänkte högt på min kompis Henrys namn; att han heter Henry just och hur namnet uttalas och bara själva grejen att man överhuvudtaget heter något. Att alla bär ett eget ord, en egen benämning som man lär sig att reagera till när nån säger ordet. Förstår ni vad jag menar? Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara för att vara ärlig, men jag hoppas ni förstår på ett ungefär, my point of view liksom.

Är jag den enda som tänker så?